om jag var en pojke..
If I were a boy, even just for a day
I'd roll out of bed in the morning and throw on what I wanted and go
Drink beer with the guys, and chase after girls
I'd kick it with who I wanted and I'd never get confronted for it
Cause they stick up for me
If I were a boy
I think I could understand
How it feels to love a girl
I swear I'd be a better man
I'd listen to her
Cause I know how it hurts
When you lose the one you wanted
Cause he's taken you for granted
And everything you had got destroyed
If I were a boy, I would turn off my phone
Tell everyone it's broken so they think that I was sleeping alone
I'd put myself first and make the rules as I go
Cause I know that she'd be faithful, waiting for me to come home
To come home
It's a little too late for you to come back
Say it's just a mistake, think I'd forgive you like that
If you thought I would wait for you
You got it wrong
But you're just a boy
And you don't understand (yea, you don't understand, oh!)
How it feels to love a girl someday
You wish you were a better man
You don't listen to her
You don't care how it hurts
Until you lose the one you wanted
Because you've taken her for granted
And everything you had got destroyed
But you're just a boy
Ännu en dag
Varje dag när man vaknar så vet man inte hur den kommer att bli.
Kommer han vara sur? Arg? Nere? Glad? Pigg? Negativ? Positiv? Ignorerande?
Det tar så mycket på en psykiskt, att aldrig veta.
Jag började morgonen med att diska all disk och sedan sätta på kaffe till honom.
Jag ville att det skulle bli en bra dag.,
Gick in i sovrummet o skulle väcka honom och då slank det bara ur mig "kaffet är snart klart...ÄCKEL!!"
Han blev helt chockad och frågade varför jag sa så?
Jag vet inte varför, men det känns som om jag bara ville vara som honom för en stund.
Att från klar blå himmel bara slå ner en blixt, att direkt när han öppnar ögonen så möts han av en otrevlig sambo..
Så har jag ju det jämt.
Ibland funderar jag på att proppa i mig det han gör, då slipper jag må dåligt och jag får samtidigt vara med honom.
Men sen har jag ju min son, och det är där min spärr sitter.
Gud vet vad jag hade gjort, och var jag hade varit utan honom. <3
Men jag måste erkänna - Benso är faktiskt bra, man mår bra. Men så kan man inte leva. I ett töcken av en ständig dimma.
Men ibland önskar jag att man kunde, och ibland tvingas jag med att fly för en stund.
Jag måste bara säg att jag faktiskt förstår de som knarkar. För ärligt, det finns droger där ute i världen som får en att känna sig bäst. Tänk att alltid vara pigg, glad och bäst.
Det är framsidan på drogerna.. Den sidan har jag sett och den är fin.
Som Amfetamin eller kokain - det är världens bästa, man blir glad, pigg, och man är bäst. Jag tror att jag hade blivit en Amfetaminmissbrukare..
Eller som LSD - Verkligheten förändras, värmen sprider sig och lyckan infinner sig - Jag gillar detta.
Eller Cannabis - Bara chilla ner, lysna på soft musik och slappna av.
Och piller, dessa jävla piller - som tar bort all ångest och trubbar av ens känsloliv. Härligt men farligt.
Sen är det ju så att det finns en bitter baksida som man måste vara berädd att möta. Man är bäst på Kokain, men utan kokainet är man sämst, man vill bara dö.. Då kommer jagandet, den ständiga kampen efter mer.. Och för att inte tala om allt som måste göras för att skaffa pengar till denna dyra lyxdrog..
Nej, det går inte.. SE BAKSIDAN FÖR FAN!!!
Jag faller med dig
Jag är ingen datahacker eller något sånt, men jag vet hur man kollar upp historik och jag vet hur han fungerar..
Idag kom jag på att han hade beställt något som hette Etaqualone.
Jag frågar "har du något att berätta?"
Han svarar SÅKLART "nej"
När jag börjar fråga lite mer så blir han upprörd och börjar höja rösten.
Det är första tecknet på att han ljuger..
När jag sedan säger "ok, då är det lugt att du visar din hotmail och bevisar för mig att där inte ligger någon skickad order?"
Då svarar han "nej varför skulle jag? Lita på mig istället"
Det är andra tecknet på att han ljuger.
(hade jag varit honom så hade jag visat för att lugna hans oro)
Jag VET att han beställde, jag har mina små knep till att ta reda på det..
Varför inte bara va vara ärlig?
Varför skäller han på mig och påstår att jag försöker kontrollera hans liv?
Gör jag det?
Kontrollerar jag hans liv för att jag vill få reda på om han tar droger?
Har inte jag rätt att få veta vad han tar och om han tar?
Har jag inte rätt att få veta så att jag sedan kan utgå ifrån det?
Varför sviker han hela tiden?
Varför drogar han fast han lovat?
Varför ljuger han?
Varför får jag skyllen för hans missbruk?
Varför säger han att om jag inte "kontrollerat" hans missbruk och hela tiden snokat så hade han inte gjort något?
Om jag släpper kontrollen, slutar han då eller faller han tillbaka till där han va innan?
Han frågar hela tiden, får jag köpa det? får jag testa det? bla bla bla..
SÅKLART SÄGER JAG NEJ!!
Då säger han bara, du kan inte hindra mig..
Nej det har han rätt i. Men varför frågar han då?
Och varför ljuger han sen om vad han tagit/köpt..?
Jag satt och funderade idag..
Är jag dömd?
Är jag dömd till att antingen leva i ett destruktivt förhållande eller ensam?
Vad gör jag för fel?
Ja jag vet att jag är alldeles för snäll och att jag borde stuckit för längesen, men jag slutar ju aldrig att hoppas!
Det sägs att hoppet är det sista som överger en..
Och det stämmer nog. För jag känner mig helt tom. Men hoppet finns där!
Vad hoppas jag på?
Att han ska komma hem en dag och vara helt ren och ointresserad av droger?
Att han ska fria till mig, att vi ska gifta oss på en vit sandstrand i Thailand och älska hela natten lång?
Att vi ska köpa ett mysigt hus på landet och få barn?
Är det Villa volvo vovve jag hoppas på?
Men förlåt att jag bryr mig, förlåt att jag lägger näsan i blöt, förlåt så in i helvete att jag älskar dig mer än jag någonsin älskat mig själv..
Kanske ska jag släppa taget om mitt kontrollbehov och bara låta dig knarka?
Eller förlåt, enligt dig så är ju inte DXM, fenazepan, Etaqualone, mephedron och allt vad det heter knark, För det är ju inte narkotikaklassat ÄN!!!
Jag är så rädd.. Jag är så fruktansvärt rädd..
En vacker dag ligger han där, helt kall.. Och då kommer jag undra vad jag gjorde för fel..
Varför jag inte kunde rädda honom och varför jag inte satte stopp mycket tidigare.
Har funderat på att få honom LVM:ad eller LTP:ad, men det är svårt..
Mycket svårt..
Gud du har väl barnen kär? Men ser du den som liten är..?
white widow
jag hatar hur du ljuger,
jag hatar hur du sviker,
jag hatar hur du går bak min rygg,
jag hatar att du leker med mig,
jag hatar att du inte rör mig,
jag hatar att du gnäller,
jag hatar att du ger mig skulden,
jag hatar att du knarkar,
jag hatar när du försvinner,
jag hatar när du skriker,
jag hatar när du sover,
jag hatar när du skrattar åt mig,
jag hatar dina undanflykter,
jag hatar dina löften..
Men mest av allt hatar jag dina förlåt,
ditt leende som får mig att smälta..
Jag hatar att jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna dö för dig..
jag hatar att du ena dagen älskar mig mest av allt,
när du nästa dag vill flytta..
Jag hatar att inte kunna planera framtiden med dig,
för jag vet inte ens vet om du finns..
Jag hatar närdu kysser mig så att jag känner mig speciel,
när du nästa dag säger att du inte älskar mig..
Jag hatar dina svar på mina frågor,¨
du säger bara "jag vet inte"..
Jag hatar den bubbla du lever i,
att du inte ser oss som finns för dig..
Jag hatar att du får mig att hoppas,
när du i nästa stund suddar ut allting..
Jag hatar att du inte kan säga förlåt,
även om det inte betyder något lämgre..
Jag hatar när du inte förstår hur jag mår,
att du blundar när jag gråter..
I love him
She broke his heart, he spent his whole life tryin' to forget
We watched him drink his pain away a little at a time
But he never could get drunk enough to get her off his mind,
Until the night.
He put that bottle to his head and pulled the trigger
And finally drank away her memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength he had to get up off his knees
We found him with his face down in the pillow
With a note that said I'll love her 'til I die
And when we buried him beneath the willow
The angels sang a whiskey lullaby.
The rumors flew but nobody knew how much she blamed herself
For years and years she tried to hide the whiskey on her breath
She finally drank her pain away a little at a time
But she never could get drunk enough to get him off her mind,
Until the night.
She put that bottle to her head and pulled the trigger
And finally drank away his memory
Life is short but this time it was bigger
Than the strength she had to get up off her knees
We found her with her face down in the pillow
Clinging to his picture for dear life
We laid her next to him beneath the willow
While the angels sang a whiskey lullaby.
Ups and downs
Upp och ner var det i pillerträsket.
Upp och ner är det under avvänjningen.
Upp och ner är det efter att ha slutat.¨
Ja vad ska jag säg?
Vissa dagar är det bara så jobbigt.
Vissa dagar är han bara såååå egocentrisk och egoistisk.
Andra dagar är han hur go som hellst.
Men mest är han nere, riktigt jävla söder.
Samtidigt som jag tycker riktigt jävla synd om honom som måste gå igenom detta så tänker jag :
"ja men det är biverkningarna efter allt ditt roliga, skyll dig själv"
Men jag kämpar på, jag finns här, dag som natt så står jag vid hans sida och.... Hoppas
Önskar bara att jag hade en axel att gråta ut emot, att någon tog mig i sin famn när jag är rädd.
nej
Får väl fortsätta i samma spår.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, allt går emot en!
Hur kan man älska någon så mycket så att det gör ont?
Och hur kan man fortfarande älska någon som är orsak till det onda?
Jag hatar amfetamin!
Jaha
Hoppas på att jag kommer in på arkitektlinjen till hösten!
Då blir det annat att focusera på.
Då flyttar jag och min son uppåt i landet - Själva
Punda sönder
No brain - No pain
Igår försökte jag snacka med honom om hur jag känner, om hur jobbigt det är att han är så kylig mot mig.
Men han säger bara - sluta för fan att gnälla, du visste det skulle bli jobbigt, sluta pressa mig, jag orkar inte med ditt tjat, snart flyttar jag för jag pallar inte ditt tragg..
Men JAG då?!
Så mycket JAG fått genomlida.
Så många tårar JAG gråtit.
Så många gånger JAG blivit sviken.
Så många gånger du tagit hoppet ifårn MIG!!
Jag hade varit så tacksam om någon brytt sig om mig så mycket som jag bryr mig om honom.
Jag är den ENDA som alltid funnits vid hans sida,
den som åkt med honom till sjukhuset,
den som ringt ambulans när han tagit överdos,
jag som torkat hans tårar när han varit förtvivlad,
jag som gör allt han ber mig om - även om det kännts hopplöst att överhuvudtaget hjälpa,
jag som suttit uppe på nätterna och vakat över honom så han inte ska sluta andas,
jag som förlåtit om och om igen när han sviket mig,
jag som säger "jag älskar dig" även de dagarna då det kännts som mest hopplöst,
jag som följt med på möten och till piva,
jag som alltid backat honom..
Det är JAG som funnits där när familjen och vännerna gett upp hoppet,
då har jag stått kvar och kämpat för oss.
Men där ska HAN ge någonting tillbaka?
På fyra dagar har jag fått 1 puss, EN ENDA JÄVLA PUSS!!!
Allt han säger så fort jag kommer på honom med något fuffens är: JAG PALLAR INTE DITT GNÄLL! JAG FLYTTAR!!
Är det konstigt att man reagerar när den man älskar sviker??
Är det jag som är omänsklig bara för att jag känner något?
Är det jag som är onormal bara för att jag inte dövar mina känslor med piller?
Kanska ska man punda sönder sig själv så man slipper känna
ja
Det var ett tag sedan jag bloggade nu.
Det går framåt, sakta med säker.
Jag är ju personen som-hoppas-på-att-allt-blir-bra...
Det sägs att hoppet är det som överger en sist, men om hoppet försvinner vad gör jag då?
Och tänk om jag inte älskar honom när han är klar.
Tänk om alla sår han har satt är för djupa..?
Tänk om han vaknar upp ur sitt missbruk och är tråkig!
Tänk om han inte alls är den som jag har gått och väntat på.
Och tänk om han inte älskar mig när han är klar?
Tänk om han bara behövt mig under sitt "tillfrisknande"?
Tänk om hans känslor för mig bara varit som de varit pga hans piller?
Tänk om det är så att jag går här och hoppas och hoppas och tror att allt blir bra, och så blir det inte det.
Usch, jag blir sjuk över allt "tänk om"
Allar tippsar mig om att gå i annhörig grupper, men nej jag vill inte.
Jag vilöl verkligen inte.
Jag fixar detta själv, om jag så ska dö på kuppen!
hatar!
långt mer än du kan nå,
du har ett temprament för två,
och kan aldrig få nån ro,
när en annan ser på dig,
så tror jag du går från mig,
och faktiskt ofta var det du som var kall,
mina tårar väckte ditt samvetskval,
och även jag din bäste vän,
har du sårat om igen,
mörkret samlas inuti,
hur blind kan man bli,
nu är du ledsen för vad du gav,
för allt det där du sa,
du menar inte allt du gjorde jämnt,
du önskar det var glömt,
mina krafter räcker långt,
fast du gjort mitt liv så trångt,
du är ännu full av fel,
dom gör dig tvär och stel,
när jag vaknar väntar jag på svar,
o jag grät igen,
varför blir jag kvar?
Jag hatar att jag älskar dig, och jag hatar dig så att jag älskar dig!
Så var det med det
Tror att behandlingshem är det enda sättet.
Han vill, men har inte styrkan/orken själv.
Jag har träffar tusentals människor i mitt liv, men jag har aldrig levt så tätt inpå en missbrukare.
Jag är en väldigt varm och känslosam person, men han... eller hans piller/missbruk gör honom till en iskall, känslolös, o-omtänksam, ignorerande människa.
Gråter jag i förtvivlan över att jag känner mig så fruktansvärt bortstött och ensam så tittar han på mig utan att se mig, utan att trösta och utan att ens tala till mig.
Han säger bara "sluta böla hela tiden!"
Jag visste att det skulle bli jobbigt under nertrappningen, men så här?
Att jag bara ska stå i skuggan utav honom..
Att jag ska stötta och finns för honom, men att han inte finns det minsta för mig..?
Jag vet att alla tänker "sluta gnäll och lämna honom"!!!
Men ni som vet hur det är i ett sånt här förhållande, med en vän, en kärlek, en familjemedlem, ni VET hur jobbigt det är att överge den man faktiskt ÄLSKAR.
Jag älskar ju honom för den han va då.. När vi träffades var han perfekt, nästan för perfekt. Romantisk, humoristisk, hade känslor som sprudlade upp över öronen, ärlig, lojal, och framför allt Varm.
Aldrig att han skulle sätta mig i sista hand, aldrig att han skulle ignorera mig när jag var ledsen, aldrig att han skulle gå när jag föll, ALDRIG!
Och det är den personen jag älskar, den personen jag väntar på ska komma tillbaka...
En bit på väg..
Hänt en hel del.
Jag slog näven i bordet och tvingade honom att välja.
Det gjorde även hans bror, syster, mamma och pappa.
Knarka och va själv eller sluta och ha en familj runtomkring dig i alla väder.
Han sökte hjälp och går ett nedtrappningsprogram.
Har gått på det sedan oktober 08, och snart är han helt fri från allt! =)
Sköter sitt jobb nästan exemplariskt och livet går faktiskt framåt.
Sakta men säkert.
Men visst, jag är berädd på ett bakslag.
Måste vara berädd på det värsta för att inte bli besviken.
Trodde aldrig att det skulle kunna ändras.
Trodde aldrig att han skulle komma ifrån pillren!
Men snart är vi där - Tillsammans
.......................
Ja men hur länge då?
Hur mycket av mig själv ska jag behöva offra innan han fattar?
Finns inte så mycket kvar av mig.
När jag gick in i förhållandet så hade jag precis byggt upp ett något sudär fungerande liv.
Jag mådde iaf ganska bra efter omständigheterna jag varit med om.
Jag hade lyckats samla ihop alla spillror av mig och pusslat ihop dem, även om vissa bitar ännu fattades.
Men du är det para spillror igen.
Och jag tror att vissa pusselbitar är för sarjade för att kunna passa in i sina hål igen.
Kanterna har liksom rundats av på vissa och vissa är försvunna.
Hur ska jag kunna bygga grunden till mitt liv igen?
Och hur många gånger ska jag behöva lägga om denna grund?
Jag kommer springa in i väggen och bara ramla itu.
sick
så sjukt illa.
Varför kan han inte höra mina rop efter honom??
Kommer han att vakna upp innan jag är borta...?
