.......................
Ja men hur länge då?
Hur mycket av mig själv ska jag behöva offra innan han fattar?
Finns inte så mycket kvar av mig.
När jag gick in i förhållandet så hade jag precis byggt upp ett något sudär fungerande liv.
Jag mådde iaf ganska bra efter omständigheterna jag varit med om.
Jag hade lyckats samla ihop alla spillror av mig och pusslat ihop dem, även om vissa bitar ännu fattades.
Men du är det para spillror igen.
Och jag tror att vissa pusselbitar är för sarjade för att kunna passa in i sina hål igen.
Kanterna har liksom rundats av på vissa och vissa är försvunna.
Hur ska jag kunna bygga grunden till mitt liv igen?
Och hur många gånger ska jag behöva lägga om denna grund?
Jag kommer springa in i väggen och bara ramla itu.
sick
så sjukt illa.
Varför kan han inte höra mina rop efter honom??
Kommer han att vakna upp innan jag är borta...?
Ta hand om mig
När ska han sluta?
Han lovade igår att inte ta ett enda pix till..
Efter en timme denger han i sig ketogan.
Frågade vad som var viktigast, jag eller pixen.
Han svarade att jag var viktigast.
Varför kan han inte bara spola ner allt han har hemma då?
Förutom den medicin han har hemma som han måste ta I RÄTT DOS.
När han käkar sin vanliga medicin i rätt dos är han hur perfekt som hellst och vi har det så underbart!
Snälla ta hand om mitt hjärta..
barnet
Jag mår så fruktansvärt dåligt!!!!
Igår när jag kom hem kröp han omkring på golvet så borta han var.
Min lilla son som han lovat att passa medan jag var i affären låg klarvaken på sitt rum.
När ska han sluta?
Han lovade ännu en gång att allt ska bli bra.
inatt höll han till och med om mig.
Även om jag var vansinnigt arg, upprörd och förbannad så kändes det skönt.
Så otroligt varmt och skönt med närhet för en gångs skull.
Jag skriker efter kärlek, ömhet och värme.
Hela min kropp hugger i sig minsta lilla den kan få.
Mitt lilla hjärta är så uttorkat, helt skrumpet som ett russin.
Helt urkrysst till sista droppen kärlek ran ur..
Jag har gett och gett och gett..
När ska jag få tillbaka??
still
Det går inte prata med honom.
Han skyller hela tiden allt på mig.
Ställer sig själv i centrum.
Men jag då?
Vad är jag?
Vet knappt inte själv längre vem jag är och vad jag står för.
Allt var ju så bra innan.
Jag kände att jag mådde bra.
Men så fort jag är på toppen så fäller han mig.
Och jag faller utan att någon fångar mig.
Hur länge ska jag behöva ligga här innen någon ser mig?
Innan han ser mig..
Tänk att man kan längt så mycket efter en kram.
En kram där man känner värmen.
Minns inte när det var så sist..
morning has broken
Hans rus sedan igår sitter fortfarande i.
Bad honom gå härifrån och inte komma hem förrän han är normal.
Men egentligen vill jag ju att han ska stanna så jag vet var han håller hus.
Jag vet ju att han inte kan gå hem till någon normal, för dem jobbar.
Så då blir det att han går hem till X eller Y och då vet jag hur det slutar.
Hur mycket ska jag klara av?
Den enda han springer runt och gormar efter är var han har lagt sitt fenazepam.
Det är liksom det som är viktigast för honom.
Han ser inte mig, jag är helt osynlig.
Igår var han totalt borta, han vaknade igen efter att ha somnat i soffan.
Då började han svamla en massa.
Han somnade sittandes var tredje minut.
Ramlade runt in i väggarna.
Trodde att en brudskiva var ett glas så han försökte dricka ur den!
Men det värsta var att han skyllde på att han va bara trött.
Han hade inte tagit något.
Fast jag visste och hade sett när han tog morfin, xanor och valium så förnekade han det.
Och det gör så jävla ont.
Tänkte bara "när jag vaknar imorgon så är allt bra, då är han normal igen"
Men det är inte alls bra, han är inte alls normal.....
Och nu vet jag inte var han håller hus
Ännu en dag
If i had somebody who catch me if i´ll fall,
Maby i will se some light in the dark..
Han faller, faller så långt tillbaka ner i missbruket..
Han har börjat jaga igen.
Jaga piller för att stilla sitt begär.
Eller är det förträngda känslor han kväver?
Han ser inte vad han gör med mig..
Ser inte hur jag faller i bitar.
Ingen kan föreställa sig hur det är att se den man älskar falla..
Eller känna hur man äts upp inne ifrån när man sitter där bredvid
och ser han blick fladdra och hans saliv rinner från hans mungipa.
Man är så maktlös..
Alla löften om att allt ska bli bra,
Alla drömbilder han målar upp i mitt huvud och som jag tror på.
Allt blir lugnt ett tag och man börjar tro att allt är bra.
Men då faller han inte.
Och han rasar så snabbt att jag inte hinner greppa hans hand..
Det värsta är att han inte märker,
Han märker inte hur begäret tar över,
Hur han sakta men säkert är i pillrens grepp igen..
Jag måste vara stark,
en av oss måste vara stark.
Även om jag skriker, gråter, slåss eller kastar grejor i min förtvivlan
så ser han inte mig.
Han ser inte min ångest, min smärta över att behöva uppleva detta.
Hans känslor är så avtrubbade..
Han är såp kall när han tagit sina förbannade tabletter.
Xanor, Valium, Tramadol, Fenazepam, Stessolid, Lyrica, Stilnoct, Rohypnol, och bla bla bla!!
Nu sitter han där i soffan, sovande med huvudet mellan sina ben.
Vågar aldrig gå fram, vet ju inte om han verkligen andas...
