Så var det med det
Han fixar inte det, fixart inte nertrappningen..
Tror att behandlingshem är det enda sättet.
Han vill, men har inte styrkan/orken själv.
Jag har träffar tusentals människor i mitt liv, men jag har aldrig levt så tätt inpå en missbrukare.
Jag är en väldigt varm och känslosam person, men han... eller hans piller/missbruk gör honom till en iskall, känslolös, o-omtänksam, ignorerande människa.
Gråter jag i förtvivlan över att jag känner mig så fruktansvärt bortstött och ensam så tittar han på mig utan att se mig, utan att trösta och utan att ens tala till mig.
Han säger bara "sluta böla hela tiden!"
Jag visste att det skulle bli jobbigt under nertrappningen, men så här?
Att jag bara ska stå i skuggan utav honom..
Att jag ska stötta och finns för honom, men att han inte finns det minsta för mig..?
Jag vet att alla tänker "sluta gnäll och lämna honom"!!!
Men ni som vet hur det är i ett sånt här förhållande, med en vän, en kärlek, en familjemedlem, ni VET hur jobbigt det är att överge den man faktiskt ÄLSKAR.
Jag älskar ju honom för den han va då.. När vi träffades var han perfekt, nästan för perfekt. Romantisk, humoristisk, hade känslor som sprudlade upp över öronen, ärlig, lojal, och framför allt Varm.
Aldrig att han skulle sätta mig i sista hand, aldrig att han skulle ignorera mig när jag var ledsen, aldrig att han skulle gå när jag föll, ALDRIG!
Och det är den personen jag älskar, den personen jag väntar på ska komma tillbaka...
Tror att behandlingshem är det enda sättet.
Han vill, men har inte styrkan/orken själv.
Jag har träffar tusentals människor i mitt liv, men jag har aldrig levt så tätt inpå en missbrukare.
Jag är en väldigt varm och känslosam person, men han... eller hans piller/missbruk gör honom till en iskall, känslolös, o-omtänksam, ignorerande människa.
Gråter jag i förtvivlan över att jag känner mig så fruktansvärt bortstött och ensam så tittar han på mig utan att se mig, utan att trösta och utan att ens tala till mig.
Han säger bara "sluta böla hela tiden!"
Jag visste att det skulle bli jobbigt under nertrappningen, men så här?
Att jag bara ska stå i skuggan utav honom..
Att jag ska stötta och finns för honom, men att han inte finns det minsta för mig..?
Jag vet att alla tänker "sluta gnäll och lämna honom"!!!
Men ni som vet hur det är i ett sånt här förhållande, med en vän, en kärlek, en familjemedlem, ni VET hur jobbigt det är att överge den man faktiskt ÄLSKAR.
Jag älskar ju honom för den han va då.. När vi träffades var han perfekt, nästan för perfekt. Romantisk, humoristisk, hade känslor som sprudlade upp över öronen, ärlig, lojal, och framför allt Varm.
Aldrig att han skulle sätta mig i sista hand, aldrig att han skulle ignorera mig när jag var ledsen, aldrig att han skulle gå när jag föll, ALDRIG!
Och det är den personen jag älskar, den personen jag väntar på ska komma tillbaka...
