Jaha
Hoppas på att jag kommer in på arkitektlinjen till hösten!
Då blir det annat att focusera på.
Då flyttar jag och min son uppåt i landet - Själva
Punda sönder
No brain - No pain
Igår försökte jag snacka med honom om hur jag känner, om hur jobbigt det är att han är så kylig mot mig.
Men han säger bara - sluta för fan att gnälla, du visste det skulle bli jobbigt, sluta pressa mig, jag orkar inte med ditt tjat, snart flyttar jag för jag pallar inte ditt tragg..
Men JAG då?!
Så mycket JAG fått genomlida.
Så många tårar JAG gråtit.
Så många gånger JAG blivit sviken.
Så många gånger du tagit hoppet ifårn MIG!!
Jag hade varit så tacksam om någon brytt sig om mig så mycket som jag bryr mig om honom.
Jag är den ENDA som alltid funnits vid hans sida,
den som åkt med honom till sjukhuset,
den som ringt ambulans när han tagit överdos,
jag som torkat hans tårar när han varit förtvivlad,
jag som gör allt han ber mig om - även om det kännts hopplöst att överhuvudtaget hjälpa,
jag som suttit uppe på nätterna och vakat över honom så han inte ska sluta andas,
jag som förlåtit om och om igen när han sviket mig,
jag som säger "jag älskar dig" även de dagarna då det kännts som mest hopplöst,
jag som följt med på möten och till piva,
jag som alltid backat honom..
Det är JAG som funnits där när familjen och vännerna gett upp hoppet,
då har jag stått kvar och kämpat för oss.
Men där ska HAN ge någonting tillbaka?
På fyra dagar har jag fått 1 puss, EN ENDA JÄVLA PUSS!!!
Allt han säger så fort jag kommer på honom med något fuffens är: JAG PALLAR INTE DITT GNÄLL! JAG FLYTTAR!!
Är det konstigt att man reagerar när den man älskar sviker??
Är det jag som är omänsklig bara för att jag känner något?
Är det jag som är onormal bara för att jag inte dövar mina känslor med piller?
Kanska ska man punda sönder sig själv så man slipper känna
ja
Det var ett tag sedan jag bloggade nu.
Det går framåt, sakta med säker.
Jag är ju personen som-hoppas-på-att-allt-blir-bra...
Det sägs att hoppet är det som överger en sist, men om hoppet försvinner vad gör jag då?
Och tänk om jag inte älskar honom när han är klar.
Tänk om alla sår han har satt är för djupa..?
Tänk om han vaknar upp ur sitt missbruk och är tråkig!
Tänk om han inte alls är den som jag har gått och väntat på.
Och tänk om han inte älskar mig när han är klar?
Tänk om han bara behövt mig under sitt "tillfrisknande"?
Tänk om hans känslor för mig bara varit som de varit pga hans piller?
Tänk om det är så att jag går här och hoppas och hoppas och tror att allt blir bra, och så blir det inte det.
Usch, jag blir sjuk över allt "tänk om"
Allar tippsar mig om att gå i annhörig grupper, men nej jag vill inte.
Jag vilöl verkligen inte.
Jag fixar detta själv, om jag så ska dö på kuppen!
