ja
Det var ett tag sedan jag bloggade nu.
Det går framåt, sakta med säker.
Jag är ju personen som-hoppas-på-att-allt-blir-bra...
Det sägs att hoppet är det som överger en sist, men om hoppet försvinner vad gör jag då?
Och tänk om jag inte älskar honom när han är klar.
Tänk om alla sår han har satt är för djupa..?
Tänk om han vaknar upp ur sitt missbruk och är tråkig!
Tänk om han inte alls är den som jag har gått och väntat på.
Och tänk om han inte älskar mig när han är klar?
Tänk om han bara behövt mig under sitt "tillfrisknande"?
Tänk om hans känslor för mig bara varit som de varit pga hans piller?
Tänk om det är så att jag går här och hoppas och hoppas och tror att allt blir bra, och så blir det inte det.
Usch, jag blir sjuk över allt "tänk om"
Allar tippsar mig om att gå i annhörig grupper, men nej jag vill inte.
Jag vilöl verkligen inte.
Jag fixar detta själv, om jag så ska dö på kuppen!
Själv lever jag inte med missbrukaren, han är min bästa vän och bor en bit ifrån mig. Men jag känner igen det du beskrev i inlägget jag kommenterade. Det är svårt att se den bästa man vet förstöra sig själv. Känner även igen mig i texten du skriver här i inlägget. Tänk om han bara älskar mig när han är påverkad, tänk om han inte tycker om mig när han är ren. usch, orkar inte tänka på det. Som du säger, man blir sjuk av att tänka för mycket.
Jasså, så var bor du då ?
